Sjuka av "jämställdhet"

Kvinnornas ekorrhjul heter "kvinnofrigörelse". Kvinnor blir sjuka av "jämställdhet".
Kerstin Bengtsson-Norén skriver bra i Aftonbladet Debatt 24 aug. 2000:

"Aldrig förr har kvinnor varit så fångna

Under några lediga sommarveckor, då jag tagit semester från skolkuratorsarbetet och hunnit umgås med min familj och mina fyra barn, har jag i likhet med många andra fått tillfälle att fundera över hur vi egentligen lever.
  Vår tid kännetecknas av en gigantisk överambition och samtidigt ständiga misslyckanden att ens få det basala att fungera. Samtidigt som vi stressar och presterar hinner vi inte ens prata med våra barn mer än tre minuter om dagen. Vi hinner inte med något så enkelt som att äta middag tillsammans. Ständigt åläggs vi nya uppgifter och åtaganden, i arbetslivet och i familjelivet. Allt från småsaker som sopsortering och e-postkoll till att välja pensionsfond och elbolag.
  I arbetslivet pågår en ständig förändring och utökning av arbetsuppgifter. Familjerna arbetar mer och mer, färre och färre kan arbeta deltid trots små och stora barn. Från massmedia pådyvlas vi nya idealbilder ideligen. Det gäller att sköta sin kropp och att motionera, att följa utseendetrenderna och att alltid vara på topp. Överallt trummas det in att vi är utbytbara: varken arbetsmarknaden eller könsmarknaden visar någon pardon.
Nya tidningar om heminredning växer fram som svampar och påminner oss om att det också gäller att ständigt förändra och hålla sitt hem i trim. Tv-kanalerna är otaliga och vi zappar hejdlöst för att inte missa något. Daghem och skolor kräver aktivt deltagande, barnens fritidsaktiviteter kräver alltmer av bingolottförsäljning och bullbak till olika evenemang: skolråd, utvecklingssamtal, föräldraföreningsmöten, fotbollsträffar, matcher, konserter, skolresejippon... Listan kan göras oändlig.
  Under de senaste årtiondena har den totala arbetsbelastningen på oss förmodligen ökat med 100 procent.
  När vi som nu är föräldrar själva var barn på 50- och 60-talen var mammorna fortfarande i stor utsträckning hemma. Prylarna som skulle vårdas var ofantligt mycket färre. Skolan krävde inte mycket av föräldrarna. Ett föräldramöte om året var tillräckligt. Barnen förväntades göra sina läxor utan föräldrarnas medverkan. Deras fritidsaktiviteter tog inte mycket tid i anspråk och föräldramedverkan var sparsam för att inte säga obefintlig.
  Mediautbudet var mycket begränsat, onsdagarna var tv-fria. Allt gick sin gilla gång och man levde i stort sett utan stress. Skilsmässor var undantag och stressen att bli utbytt om man inte presterade tillräckligt på gymet var obefintlig.
Marknadskrafterna verkar i dag på alla områden. Vi har blivit de perfekta konsumenterna. Ju mer osäkerheten vinner fäste, desto mer pengar spenderar vi.

Egentligen kan jag inte fatta hur vi har låtit oss luras in i detta ekorrhjul. Och att det till stor del har tillåtits ske i kvinnofrigörelsens namn. Kvinnor har nog aldrig varit sådana fångar som i dag. Priset börjar nu komma i form av utbrändhet hos den första generation som levt på detta sätt.

Överallt lägger man pannan i djupa veck och undrar hur det kan komma sig att sjukskrivningarna ökar. Men hur kan man inbilla sig att själva tempot i arbetslivet är den enda orsaken? Den press som läggs på oss i privatlivet är minst lika stor, kanske större. Det extrema dubbelarbetandet med de sjukligt höjda ambitionerna på alla områden har naturligtvis samverkat. Självfallet kan vi inte vrida klockan tillbaka till 50-talet. Det vore inte heller önskvärt. Radikala förändringar måste dock till. För jag tror att det vi ser nu bara är början på problemen med utbrändhet och en begynnande personlighetsdeformering och avhumanisering hos både vuxna och barn.
  Ska vi acceptera att vår civilisation i likhet med så många andra i historien är på väg mot sin undergång, stilla och tyst i framstegets namn? Det är vad som håller på att ske.
  Jag efterlyser en debatt om hur vi kan förändra vårt sätt att leva så att det bättre stämmer överens med hur vi fungerar som människor med de behov och begränsningar vi har.

Kerstin Bengtsson-Norén"

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!