Han vågar kritisera "arbetslinjen"

I Aftonbladet skriver Roland Paulsen: "Sverige har blivit ett arbetsfanatiskt land"

Med kravet på arbetstidsförkortning föddes den svenska arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet. Sedan dess har produktiviteten i Sverige mer än tjugodubblats  det som då krävde tjugo personer kan i dag en person producera. I ljuset av dessa produktivitetsvinster framstår dagens ändlösa timmar i grottekvarnen som vansinniga. Behovet av arbete har aldrig varit mindre än i dag. Men vad hör vi våra arbetarrepresentanter säga? De säger att vi måste arbeta mer. Och inte bara det - när LO-kongressen nyligen ägde rum var temaparollen: "Jag vill jobba!" Så fostras den lydiga arbetskraften. Ingen PR-byrå hade kunnat formulera ett sorgligare slagord.

Googla fram en bild på Stefan Löfven och fråga dig: ser jag en enda vision i den här mannens ansikte? Sök sedan på Wanja Lundby-Wedin. Var finns arbetskritiken? I Vänsterpartiet vars ledning nu motvilligt får försvara det krav på sex timmars arbetsdag som partikongressen tvingat på dem? Detta parti där den arbetsmarknadspolitiska talespersonen tycker att frågor om arbetets mening är flum?

Sverige är ett exceptionellt arbetsfanatiskt land. Få är de länder där den offentliga debatten om garanterad basinkomst lyst med sådan frånvaro. Få är de länder där begrepp som industrin, exporten, tillväxten och innovationerna upprepats till sådan meningslöshet i den helt och hållet överordnade tävlingen om att hålla god min medan munnen pladdrar på om att skapa jobb.
Ta idén om kunskapsekonomin. Mer än tio år efter att brittiska Labour hunnit formulera och överge idén om att kunskap ska rädda jobben, vill Löfven inrätta ett innovationsråd där han själv håller hov som statsminister. Vilka slags innovationer är han ute efter? De som bortrationaliserar industrijobb i tusental eller vad? Vem bryr sig? Innovation är ju ett vackert ord, det låter franskt och engelskt på en och samma gång.
Ta begreppet tillväxt. Ja, även detta år har vi haft tillväxt säger man, men problemet är att jobben släpar efter. Ibland hör vi även: tillväxt är bra, för tillväxt skapar jobb. Välkommen till upp- och nedvända världen! Här arbetar vi inte längre för att bli rika, här låter vi de rika bli rikare för att vi andra ska kunna arbeta mer.

Aldrig blir dock förljugenheten så stor som när partiledarna avlöser varandra i att lovsjunga lönearbetet för dess gemenskap, självrealisering och kreativitet. Trots att det skär i öronen lyssnar auditoriet lydigt vidare. Vi lever nämligen i en tid där det enda tänkbara alternativet till löneslaveri är ett liv i arbetslöshet. Så här lyder resonemanget: vi har med arbetslinjen som högsta princip konstruerat ett system där den som inte lönearbetar åläggs hårdare straff än en dömd våldtäktsman. Alltså blir arbetslöshet ingen trevlig affär. Alltså ska vi arbeta så mycket som möjligt.

Lägg märke till att det inte handlar om att dela på arbetet. Totalsumman av arbete måste öka, minsta antydan om generell arbetstidsförkortning döms nämligen ut som oseriöst. Lägg också märke till att det inte spelar någon större roll vad arbetet består i. Det kan rent av handla om att producera vapen till diktaturer vilket vi i Sverige blivit sällsynt duktiga på. Arbetslinjen ursäktar allt. Även mord.
Jag hör ofta vänstern skylla sitt misslyckande på anonyma storheter som globaliseringen och media, men när kampen för åtta timmars arbetsdag brann för över hundra år sedan hade vi inte ens allmän rösträtt i landet. Att som nu enbart parera borgerlighetens aggressioner duger inte. Vi har alla möjligheter till att reducera arbetstvånget, men har vi viljan?

Roland Paulsen

Suveränt!
Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!