Bra om svensk nationalism

En artikel av Magnus Karaveli, ursprungligen på DN 1998, men som jag hittade HÄR. 
(och kanske finns den kvar här?)

En farlig klyfta har uppstått mellan Sveriges politiska elit och folket. Eliten predikar mångkulturalism och ivrar för överstatliga projekt som EMU, medan svenskheten fortfarande betyder mycket för det stora folkflertalet.
Nu måste politikerna ta nationen på allvar och rehabilitera nationalismen. Annars hotar faror: en karismatisk ledare kan mobilisera den hemlösa nationalistiska opinionen till en ny högerextrem rörelse.
Det skriver Magnus Karaveli, ledarskribent på Östgöta Correspondenten.

"Bejaka svensk nationalism"

Högerpopulismen är på frammarsch i Europa. Valet i Danmark nyligen blev en framgång för Dansk folkeparti. I regionvalen i Frankrike befäste högerextrema Nationella fronten sin ställning. På vissa platser gick partiet kraftigt framåt. I Norge har högerpopulistiska Framstegspartiet etablerat sig på en hög nivå.
I varierande grad appellerar alla dessa partier till mer eller mindre likartade stämningar. Och sådana stämningar finns också i Sverige.
Konventionellt brukar förklaringen till högerpopulistiska framgångar sökas i ekonomisk kris och arbetslöshet. Men någon sådan grund finns varken i Norge eller Danmark. I Frankrike är visserligen arbetslösheten hög, men den ekonomiska utvecklingen går samtidigt i positiv riktning och för övrigt vinner inte högerextremisterna röster i första hand från en utslagen arbetarklass utan framför allt från småborgerligheten.
Grogrunden för den nya högern är förvisso oro och frustration ­ men det handlar snarare om en oro för att den nationella identiteten ska gå förlorad i en tid då eliterna försvurit sig åt globalism och mångkulturalism, och frustration över att det politiska beslutsfattandet flyttas allt längre bort från medborgarna.
Typiskt är att Pia Kjærsgaard, ledaren för Dansk folkeparti, bygger sin agitation på försvaret av danskheten. Franska Nationella fronten i sin tur är uttalad motståndare till globalismen. Partiets budskap handlar i stor utsträckning om att resa en försvarsmur mot en kulturellt likriktande globalism ­ eller snarare amerikanism. Fronten framhåller behovet av rötter, förankring, och säger sig värna om medborgarnas beslutsrätt. Detta i opposition till ett politiskt etablissemang som bejakar en överstatlig utveckling i Europa.
Långt ifrån alla som röstar på högerextremisterna är själva högerextremister. Men de lämnas utan alternativ när de demokratiska partierna både till vänster och höger vänder det nationella ryggen. En liknande utveckling är fullt tänkbar också i Sverige. Oro och frustration finns även i det svenska folkdjupet.
Och på samma sätt som i Frankrike och flera andra europeiska länder har en farlig klyfta uppstått mellan en alltmer avnationaliserad politisk elit och folket, för vilket den nationella kulturen och det nationella självbestämmandet förblir viktigt. Vi lever i en brytningstid: de nationella känslorna pyr under ytan. Frågan är bara i vilken riktning de kommer att kanaliseras.
Elitens "antinationism" innebär att fältet lämnas fritt för extrema krafter. De kontakter som nyligen tagits mellan ny demokrati och högerextremistiska konservativa partiet är ett tecken i tiden. Potentialen för ett "svenskt folkparti" finns där. Det som än så länge saknas är en karismatisk ledare som kan mobilisera en för närvarande hemlös, nationalistisk opinion som inte vill ha mångkulturalism och som inte vill se makten försvinna till Bryssel.
Det svenska politiska etablissemanget gör sitt bästa för att mana fram en dansk, eller i värsta fall fransk, utveckling. Höger och vänster predikar unisont att det svenska är överspelat. Carl Bildt har vid upprepade tillfällen dödförklarat nationalstaten. Nye integrationsministern Lars Engqvist har tillkännagivit att integrationspolitikens mål är att förbereda svenska folket för en annan, mångkulturell framtid.
Pierre Schori har dekreterat att människor måste acceptera att Sverige numera är ett mångkulturellt samhälle. Enligt Mona Sahlin är det en politisk uppgift att tydliggöra och öka erkännandet av den mångkulturella realiteten hos hela befolkningen. Och i den integrationspolitiska propositionen har regeringen slagit fast att invandringen gjort den svenska historien irrelevant som grund för den nationella identiteten.
Allt detta vittnar om en skrämmande okänslighet för svenskhetens fortsatta betydelse för det stora folkflertalet. Främlingsfientlighet bekämpas inte genom att de styrande beordrar kulturell kapitulation, genom att just det som människor skräms av ­ att Sverige ska förändras så att man inte längre känner sig hemma i sitt eget land ­ välkomnas.
Och medborgarnas känsla av maktlöshet, som utgör en annan grogrund för populistiska missnöjesrörelser, motarbetas inte genom överstatliga elitprojekt som EMU.
I Europapolitiken underskattar inte minst EMU-ivrande moderater och folkpartister ­ och likasinnade socialdemokrater ­ medborgarnas behov av att känna sig delaktiga. Opinionsundersökningarna visar att motståndet mot valutaunionen i hög grad beror på att svenskarna inte vill att besluten ska fattas över huvudet på dem.
Det är hög tid för den politiska eliten att ta nationen på allvar, rehabilitera nationalismen, sluta predika mångkulturalism och värna om suveräniteten. Man måste frigöra sig från vanföreställningen att nationen blivit överspelad i en global tid och att nationalism skulle vara liktydigt med rasism, främlingsfientlighet och ondska i största allmänhet.
I rätta händer är tvärtom nationalismen en positiv kraft. Det är genom en inkluderande nationalism som segregationen kan motverkas. Utan en övergripande svensk identitet och samling kring en uppsättning gemensamma symboler kommer dagens indelning i svenskar och invandrare att permanentas.
Mångkulturalismen är inte bara destruktiv i den meningen att den provocerar fram främlingsfientlighet; den är därtill i grunden lika exkluderande som rasismen. Medan rasisterna säger att invandrarna inte kan bli svenskar, säger mångkulturalisterna att de inte ska bli det.
Vidare är nationalismen grunden till demokratin. Nationalstaten har utgjort en arena för demokratin. En europeisering som drivs alltför långt, som tar makten ifrån nationalstatens institutioner, kommer därmed att gröpa ur demokratin.
Avsaknaden av ett gemensamt språk omöjliggör ett brett folkligt deltagande i en europeisk beslutsprocess. Politik blir en fråga för en liten elit. Att värna om det nationella är detsamma som att värna om demokratin.
Slutligen är nationalismen social. Ansvarstagande förutsätter en känsla av samhörighet. Vi gör uppoffringar för andra med vilka vi känner oss förbundna genom historia, kultur och ett gemensamt öde. Nationen är en motvikt mot egoism, inte bara mot individernas egoism utan också mot den som tar sig uttryck i organiserade särintressen.
I dag har inte minst moderaterna gjort globalismen till sitt credo. Men en globalism som befriar individer och företag från alla sammanhang ­ hembygd, nation ­ och därmed från allt vad solidaritet heter, är till skillnad från nationalismen en destruktiv kraft. En sund nationalkänsla, som håller ihop medborgarna, är en förutsättning för ett fungerande samhälle. Det är om de nationella känslorna utmanas alltför mycket, på det sätt som sker i dagens Sverige, som faror hotar.
Det största ansvaret för att spärra vägen för en svensk Le Pen eller Jörg Haider vilar på de två stora partierna, socialdemokraterna och moderaterna. Det är bland dessa partiers sympatisörer som en stor del av rekryteringsunderlaget för en nationalpopulistisk rörelse finns.
Med sitt värde- och kulturkonservativa arv borde moderaterna ha varit väl rustade för att ge uttryck för motståndet mot mångkulturalismen. Partiet skulle kunna kanalisera detta motstånd i demokratiskt konservativ riktning. Nu är risken för att denna opinion i stället kommer att utvecklas i allt mer främlingsfientlig riktning betydande.
Den folkliga konservatism som finns i de moderata leden har dessvärre blockerats av partielitens teknokratiska högerliberalism. Det innebär att moderaterna lever farligt; partiet är i praktiken försvarslöst på sin högerflank. Den moderata partiledningen bör ta lärdom av det öde som drabbat den franska eurohöger som oklokt nog distanserat sig från de nationella värdena.
Socialdemokratin bör i gengäld ta lärdom av sin egen historia och åter knyta an till Per Albin-linjen. Under Per Albin Hanssons ledning gjorde arbetarrörelsen upp med internationalismens fraser och återtog nationen och dess symboler från högern. Mot militaristisk högernationalism ställdes en småfolksnationalism förankrad i det svenska frihetsarvet. Det röda förenades med det blågula, och man slog fast att den historiskt grundade samkänslan hos svenska folket var den naturliga grunden för arbetarrörelsens kamp.
Per Albin förstod laddningen i det nationella, och såg till att muta in ett territorium som i resten av Europa besattes av nazister och fascister. Det var en politik som räddade den svenska demokratin. Göran Persson borde ta efter Per Albins exempel.
Det är i dag, i en tid av ständiga och genomgripande ekonomiska och politiska förändringar, viktigare än någonsin att värna om den svenska, politiska och kulturella identiteten. Det är de politiker som inser detta och som inte låter de bruna monopolisera det blågula som gör den viktigaste insatsen för demokratin.
MAGNUS KARAVELI
DN DEBATT 28/3 1998
Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!