Expressen-journalist vaknar?

En Expressen-journalist, Jimmy Fredriksson, skriver detta. Får han behålla jobbet? Får artikeln ligga kvar? Lägger den här för säkerhets skull.

"Nu måste vi visa att vi inte accepterar våld

I Sverige är vi noga med att reagera känslomässigt korrekt på våldsbrott.

Men det finns faktiskt tillfällen då det är läge att kasta masken och visa att man verkligen är så förbannad som man faktiskt är.
Detta är ett sådant tillfälle.

Den förre Volvojobbaren ligger på Sahlgrenska och kämpar för sitt liv.
Han är så illa misshandlad att till och med läkarna är tagna.
Och de har ändå sett mycket av brutal misshandel i sina operationssalar.

När en sådan här illgärning inträffar brukar reaktionerna följa ett bestämt mönster.
Först samlas folk och tänder några ljus där själva illdådet hände.
Sedan anordnar några driftiga själar eller organisationer ett fackeltåg eller manifestation 'mot våldet'.
Det betyder inte ett piss för ökad trygghet eller minskat våld.
Det betyder bara att ytterligare en besvärjelse är genomförd som när en valborgsbrasa historiskt tändes för att skrämma trolltyg och onda väsen.

Nästa steg i denna känslomässigt korrekta svenska reaktion är att försöka hitta samhälleliga brister som förklaring till gärningsmännens brutalitet.
När de skyldiga bakom diskoteksbranden på Hisingen, där 63 dog och över 200 skadades, fick sina domar skrev en känd samhällsdebattör så här i en krönika:
- Vi måste fråga oss vilket samhälle som skapat dessa monster?
Det skulle alltså betyda att det är samhällets fel att 61-åringen blev söndersparkad av ett ungdomsgäng.
Som nyfattigdomen. Som dåliga resurser till skolan. Som brist på arbete.
Helt enkelt att ett ungdomsgängs samfällda attack på en bypassopererad sjukpensionär som avslutades med att de använde hans huvud som fotboll inte beror på dem själva.
Gå inte på det skitsnacket.

I Kortedala där 61-åringen mötte det våldsamma tonårsgänget byggdes en gång det nya Sverige.
Dit flyttade arbetarfamiljer med sina barnkullar och de tillhörde samhällets undre del där bil och tv var lyxvaror och pengarna aldrig räckte till.
Då drog det inte omkring ungdomsgäng som sparkade pensionärer medvetslösa.
Den typen av våld fanns inte då.
Men sådan är verkligheten i dag.
Våldet har blivit vanligare i samhället. Vi har fått helt nya typer av våld: Fotbollsvåld, våld i skolorna, våld på sjukhusen och våld på spårvagnarna.
Varför finner vi oss i det? Varför lägger vi ständigt huvudet på sned, tar på oss förståelseglasögonen, och utbrister med darrande stämma:
- Det var värst var du var arg, vad har vi nu gjort för fel?

Det här måste ändras.
Samhället, vi medborgare, måste visa att vi inte accepterar våld.
Vi måste bli förbannade och ta i med järnnävarna antingen det gäller överklassyngel i huliganklickar eller invandrargäng från en förort,
Det personliga ansvaret finns och lever fast begreppet är undanstoppat längst in i det sociala redskapsskjulet.
Vår inställning måste förändras i grunden:
Även en tonåring med taskiga framtidsutsikter kan välja mellan att sparka på en liggande pensionär - eller låta bli.

Den som väljer att sparka, slå, sticka eller skjuta ska stöta på ett samhälle som inte är förstående utan totalt fördömande.
Ett samhälle som reagerar omedelbart och med en sådan tyngd att brottsoffren och deras anhöriga känner att vi är på deras sida.
Ett samhälle som vågar bli förbannat på riktigt. 

Av Jimmy Fredriksson"

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Den stora förnekelsen om invandringen

Verkligen bra skrivet av Stefan K på Avpixlat.
Den stora förnekelsen

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Tänk om fördomen är sann!

Totte Wallin skriver utmärkt bra i GA 20 juli 2007: "Vad gör vi om fördomen är sann?"

"Det är redan i mitten av juli med magiska nätter och dunkvinsinpregnerade omvärldsanalyser. En komprimerad resumé av årets viktigaste händelser och trender ska jämföras och just "blötas" med sommargrannar, släkt och vänner. Vissa frågor är som vanligt tabu. Storstadsbon berättar inte för landortsbefolkningen vad det nyss utflugna barnets nya bostadsrätt i Hammarby sjöstad kostat och kravbonden talar aldrig om storleken på bidragen till tistelodlingen.

 Men vad gör man om fördomen är sann? Om inte verkligheten ser ut som man vill att den ska göra?

 Med vissa fördomar går vi som katten kring gröten för att inte hamna i rasistmoraset medan andra åsikter om oss ' medelålders vita män i stadsjeep', som är kopplat till två så kallade PK-åsikter - genus och klimathot - passerar godkända. Dit räknas även tyskar, Tony Blair, Turkiet, idrottsevenemang i Italien, högerkristna med George Bush och hela USA.

 I dag består halva svenska folket av kränkta och den andra delen av ombudsmän. Men vad gör man då om fördomen är sann? Här ett exempel på en av mina fördomar:

 Radioprogrammet Konflikt har under några lördagar berättat om 'svenskarna' som reste till Somalia och hamnade mitt i två krig. Först kriget i Somalia och under flykten från det - mitt i kriget mot terrorismen. För Konflikts Randi Mossige-Norheim berättade de hur de greps, om fängelset, om förhör av amerikansk och andra länders säkerhetstjänster, om tortyr och misshandel. En berättelse som enligt Konflikts hemsida - väcker många frågor!

 Hos mig väcker reportaget helt andra frågor:

 Vad gjorde de där? Om nu Youssef Monir och gravida flickvännen Safia granskades av Säpo redan innan de gav sig i väg till Somalia hur kommer det sig då att de dyker upp i Mogadishu mitt under ett krig?

 Jag var dessutom utifrån mitt fördomsperspektiv intresserad av hur de finansierade sin resa. Vad de jobbar med i Sverige och vem som eventuellt betalade för 'semestern'. Inga obehagliga frågor fanns i Konflikt. För mig hängde frågorna i luften. Vem var exempelvis budbäraren?

 En månad senare läser jag tidskriften Neos juli/augusti nummer: 'Mediabevakningen av Safias tid i ett etiopiskt fängelse är ett exempel på bristfälligt journalistiskt hantverk. Svenska medier behandlar islamism annorlunda än andra totalitära åsikter' Så här fortsätter Per Gudmundson (ledarskribent på Svenska Dagbladet) i Neo: 'Under den korta tid Islamska Domstolars Förbund styrde Somalia infördes offentliga avrättningar och dödsstraff för muslimer som inte bad på korrekt sätt, stängdes biografer och förbjöds offentliga visningar av fotbollsmatcher.' 'Det var till det landet Safia och hennes fästman åkte efter att ha konstaterat att Dubai inte var islamiskt nog.'

 En annan liten detalj: I media har Safia framställts leende från ett skolfoto. I verkligheten bär hon burqa! Tänk om inte offret är ett offer? Tänk om Safia och Youssef inte var några vanliga semesterfirare?

 Apropå budbäraren. Safias mamma heter Helena Benaouda och är ordförande i Sveriges muslimska råd.

 En FN-rapport menade att nordiska somalier samlat in 300000 dollar till Islamska Domstolars Förbund!

 Vad gör man om fördomen är sann? Om verkligheten inte ser ut som man vill att den ska?

 Snart är det dags att återvända till vardagen, mediavärden och omvärldsanalysernas 'Läkare utan gränser'.

 Förhoppningsvis bär vi med oss kunskapen om att det också finns en förening som heter 'Rörmokare utan kvitton' ...

  Källor: Intervju med författaren och kritikern Lena Andersson i 'Gomorron världen', 'Sned vinkel i pressen ' av Per Gudmundson i Neo samt ett stort antal fördomar."

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Sjuka av "jämställdhet"

Kvinnornas ekorrhjul heter "kvinnofrigörelse". Kvinnor blir sjuka av "jämställdhet".
Kerstin Bengtsson-Norén skriver bra i Aftonbladet Debatt 24 aug. 2000:

"Aldrig förr har kvinnor varit så fångna

Under några lediga sommarveckor, då jag tagit semester från skolkuratorsarbetet och hunnit umgås med min familj och mina fyra barn, har jag i likhet med många andra fått tillfälle att fundera över hur vi egentligen lever.
  Vår tid kännetecknas av en gigantisk överambition och samtidigt ständiga misslyckanden att ens få det basala att fungera. Samtidigt som vi stressar och presterar hinner vi inte ens prata med våra barn mer än tre minuter om dagen. Vi hinner inte med något så enkelt som att äta middag tillsammans. Ständigt åläggs vi nya uppgifter och åtaganden, i arbetslivet och i familjelivet. Allt från småsaker som sopsortering och e-postkoll till att välja pensionsfond och elbolag.
  I arbetslivet pågår en ständig förändring och utökning av arbetsuppgifter. Familjerna arbetar mer och mer, färre och färre kan arbeta deltid trots små och stora barn. Från massmedia pådyvlas vi nya idealbilder ideligen. Det gäller att sköta sin kropp och att motionera, att följa utseendetrenderna och att alltid vara på topp. Överallt trummas det in att vi är utbytbara: varken arbetsmarknaden eller könsmarknaden visar någon pardon.
Nya tidningar om heminredning växer fram som svampar och påminner oss om att det också gäller att ständigt förändra och hålla sitt hem i trim. Tv-kanalerna är otaliga och vi zappar hejdlöst för att inte missa något. Daghem och skolor kräver aktivt deltagande, barnens fritidsaktiviteter kräver alltmer av bingolottförsäljning och bullbak till olika evenemang: skolråd, utvecklingssamtal, föräldraföreningsmöten, fotbollsträffar, matcher, konserter, skolresejippon... Listan kan göras oändlig.
  Under de senaste årtiondena har den totala arbetsbelastningen på oss förmodligen ökat med 100 procent.
  När vi som nu är föräldrar själva var barn på 50- och 60-talen var mammorna fortfarande i stor utsträckning hemma. Prylarna som skulle vårdas var ofantligt mycket färre. Skolan krävde inte mycket av föräldrarna. Ett föräldramöte om året var tillräckligt. Barnen förväntades göra sina läxor utan föräldrarnas medverkan. Deras fritidsaktiviteter tog inte mycket tid i anspråk och föräldramedverkan var sparsam för att inte säga obefintlig.
  Mediautbudet var mycket begränsat, onsdagarna var tv-fria. Allt gick sin gilla gång och man levde i stort sett utan stress. Skilsmässor var undantag och stressen att bli utbytt om man inte presterade tillräckligt på gymet var obefintlig.
Marknadskrafterna verkar i dag på alla områden. Vi har blivit de perfekta konsumenterna. Ju mer osäkerheten vinner fäste, desto mer pengar spenderar vi.

Egentligen kan jag inte fatta hur vi har låtit oss luras in i detta ekorrhjul. Och att det till stor del har tillåtits ske i kvinnofrigörelsens namn. Kvinnor har nog aldrig varit sådana fångar som i dag. Priset börjar nu komma i form av utbrändhet hos den första generation som levt på detta sätt.

Överallt lägger man pannan i djupa veck och undrar hur det kan komma sig att sjukskrivningarna ökar. Men hur kan man inbilla sig att själva tempot i arbetslivet är den enda orsaken? Den press som läggs på oss i privatlivet är minst lika stor, kanske större. Det extrema dubbelarbetandet med de sjukligt höjda ambitionerna på alla områden har naturligtvis samverkat. Självfallet kan vi inte vrida klockan tillbaka till 50-talet. Det vore inte heller önskvärt. Radikala förändringar måste dock till. För jag tror att det vi ser nu bara är början på problemen med utbrändhet och en begynnande personlighetsdeformering och avhumanisering hos både vuxna och barn.
  Ska vi acceptera att vår civilisation i likhet med så många andra i historien är på väg mot sin undergång, stilla och tyst i framstegets namn? Det är vad som håller på att ske.
  Jag efterlyser en debatt om hur vi kan förändra vårt sätt att leva så att det bättre stämmer överens med hur vi fungerar som människor med de behov och begränsningar vi har.

Kerstin Bengtsson-Norén"

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!