Patriot eller nationalist?

Vad är skillnaden mellan nationalist och patriot? Och varför är det skambelagt i Sverige? Bloggen Ex Patria - Ett liv i exil skriver bra om ämnet:

Citat: En annan svensk som emigrerat från Sverige är Anne-Marie, som driver bo-i-usa-bloggen och är sedan 12 år tillbaka bosatt i Kalifornien.
Hon har nyligen skrivit ett inlägg om skillnaderna mellan svensk och amerikansk nationalism/patriotism och hur den yttrar sig i den folkliga kulturen dessa båda nationer emellan vilket jag fann rätt intressant. Inlägget går att läsa här: amerikansk-och-svensk-nationalism.
Innan vi gör en djupdykning i ämnet vore det på sin plats att definiera skillnaderna mellan patriotism och nationalism. Eftersom jag är en oerhört lat och anspråkslös människa plockar jag helt enkelt den här definitionen av patriotism som även beskriver skillanden dem emellan rakt av från wikipedia.

Patriotism (till patriot, av grekiskans παтριώτης patriōtēs, ‘landsman’) är ett uttryck för lojalitet och kärlek till det egna landet eller staten. Ursprungligen ett strikt konservativt begrepp, senare ett mer ideologiskt neutralt. De som är uppfyllda av patriotism kallas av andra eller sig själva för patrioter.
I de flesta länder ses patriotism som något positivt och ärofyllt. De länder som kanske är mest kända för sin patriotism är USA och Kanada (I vilkensnationalsång “patriotisk kärlek” omnämns). I andra länder har uttrycket fått en betydligt negativare klang. Sverige brukar ibland ses som ett av de minst patriotiska länderna i världen. Detta har sin grund i den svenska arbetarrörelsen där ord som patriotism klassades som högerextrema och opassande.
Skillnaden mellan patriotism och nationalism består däri, att den förstnämnda alltid är lojal med den hävdvunna statsbildningen och territoriet samt åtminstone i teorin kan kombineras med vilka politiska åsikter och religiösa föreställningar som helst, medan nationalismen är en vidare politisk ideologi med ett förvisso skiftande men ändock tydligt samhälleligt program. Till yttermera visso utgår nationalismen vanligen från nationalstaten som ideal, vilket inte patriotism nödvändigtvis gör. Emigranterna i Amerika har förlorat sin ursprungliga nationalism för hemlandet men är patriotiska med sitt nya territorium.

Och där har vi därmed halva förklaringen
Vi minns båda två tillbaka att någon gång under -80 -90-talet så blev det helt plötsligt “smutsigt” i Sverige att sjunga nationalsången och hissa den svenska flaggan vilket är en samhällstrend som mer eller mindre har hållit i sig än idag. Det tackar vi arbetarrörelsen för! Att vara svensk och stå för det blev långsamt socialt stigmatiserat och politiskt inkorrekt. Den svenska flaggan i kombination med nationalsången blev allt eftersom mer synonymt med rasism och främlingsfientlighet så till den grad att den svenska identiteten helst borde suddats ut fullständigt så att man inte av misstag råkade kränka någon annan bara genom att hävda att man är svensk.
I USA råder skulle man kunna påstå tvärtom-mentalitet när det gäller patriotism.
Här tar man första bästa tillfälle i akt för att få stämma upp i sång och sjunga inledningen till The Star-Spangled Banner “Oh say can you see by the dawn’s early light [...]”  och hylla sitt land även om jag tror det mer handlar om frihetsidealet nationen är grundat på än själva landet i sig, vilket i sig är en hälsosammare intellektuell inställning enligt mig.
Till skillnad från svensken genomsyras amerikanernas patriotiska kultur av en positiv tro på människan att den är sin egen herre, sin egen skapare och att alla kan skapa sin egen lycka under fria förutsättningar.
Svensken däremot har generellt sett en negativare inställning där man inte ska tro att man är något, visa respekt och tolerans för alla utom sitt eget ursprung och tvivla på sig själv. Ett viktigt undantag i det svenska oskrivna sociala statsreglementet är dock under större sportevenemang då det mer eller mindre är fritt fram att heja på sitt land och stoltsera med sin nationella tillhörighet utan skam.
Själv skulle jag nog klassificera mig själv som kosmopolit, men finner det närmast befängt att ett helt folk ska behöva gå omkring med ett osynligt socialt ok på sina axlar där man ser ner på sig själv samt skäms för sitt ursprung och sin kultur tack vare någon slags bisarr stats- och kulturindoktrinering. /Slut citat från Ex patria - Ett liv i exil

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Vad har Transtömer som inte jag har?

Transtömer fick Nobelpriset eftersom han påstås kunna "ge oss ny tillgång till det verkliga".

Han har skrivit detta: "Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder och tecken klottrande sig själva bakom ögonlocken på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm försöker ett stort brev tränga sig in förgäves." (Citat från Owe Wikströms förträffliga blogg.)


Jämför nu med mitt och säg vilket som är mest virrigt och obegripligt!

"I går morse, för fem minuter sedan, kom mina randiga spetsgardiner inflygande genom de stängda fönstren. De hälsade från Gud och sa att krokodilen i mitt hjärta grät över sina borttappade vitsippor. Men allt skulle ordna sig bara jag tog New York, som låg under min säng och lade den i taklampan tills den blev färdigstekt i olja. Den skulle jag ge den skrattande markattan i min lever till frukost på kvällen klockan ett, just när solen gick upp, förra veckan, när jag fyllde tre år i gräddtårtan, som Gustav Vasa hade köpt på loppis."

Jag vill påstå att mitt är mer obegripligt än Transtömers.
Jag kanske borde ha fått priset istället, eller hur?
Jag får trösta mig med riktig humor från den gamla goda tiden:

På Görans blogg gratulerar man Tranströmer.

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!