En artikel av
Magnus Karaveli, ursprungligen på DN 1998, men som jag hittade
HÄR.
(och kanske finns den kvar här?)
En farlig klyfta har uppstått mellan Sveriges politiska elit och
folket. Eliten predikar mångkulturalism och ivrar för överstatliga
projekt som EMU, medan svenskheten fortfarande betyder mycket för det
stora folkflertalet.
Nu måste politikerna ta nationen på allvar och rehabilitera
nationalismen. Annars hotar faror: en karismatisk ledare kan mobilisera
den hemlösa nationalistiska opinionen till en ny högerextrem rörelse.
Det skriver Magnus Karaveli, ledarskribent på Östgöta
Correspondenten.
"Bejaka svensk nationalism"
Högerpopulismen är på frammarsch i Europa. Valet i
Danmark nyligen blev en framgång för Dansk folkeparti. I
regionvalen i Frankrike befäste högerextrema Nationella fronten
sin ställning. På vissa platser gick partiet kraftigt framåt.
I Norge har högerpopulistiska Framstegspartiet etablerat sig på
en hög nivå.
I varierande grad appellerar alla dessa partier till mer eller mindre
likartade stämningar. Och sådana stämningar finns också
i Sverige.
Konventionellt brukar förklaringen till högerpopulistiska
framgångar sökas i ekonomisk kris och arbetslöshet. Men någon
sådan grund finns varken i Norge eller Danmark. I Frankrike är
visserligen arbetslösheten hög, men den ekonomiska utvecklingen
går samtidigt i positiv riktning och för övrigt vinner
inte högerextremisterna röster i första hand från en
utslagen arbetarklass utan framför allt från småborgerligheten.
Grogrunden för den nya högern är förvisso oro och
frustration men det handlar snarare om en oro för att den
nationella identiteten ska gå förlorad i en tid då
eliterna försvurit sig åt globalism och mångkulturalism,
och frustration över att det politiska beslutsfattandet flyttas allt
längre bort från medborgarna.
Typiskt är att Pia Kjærsgaard, ledaren för Dansk
folkeparti, bygger sin agitation på försvaret av danskheten.
Franska Nationella fronten i sin tur är uttalad motståndare
till globalismen. Partiets budskap handlar i stor utsträckning om att
resa en försvarsmur mot en kulturellt likriktande globalism
eller snarare amerikanism. Fronten framhåller behovet av rötter,
förankring, och säger sig värna om medborgarnas beslutsrätt.
Detta i opposition till ett politiskt etablissemang som bejakar en överstatlig
utveckling i Europa.
Långt ifrån alla som röstar på högerextremisterna
är själva högerextremister. Men de lämnas utan
alternativ när de demokratiska partierna både till vänster
och höger vänder det nationella ryggen. En liknande utveckling är
fullt tänkbar också i Sverige. Oro och frustration finns även
i det svenska folkdjupet.
Och på samma sätt som i Frankrike och flera andra europeiska
länder har en farlig klyfta uppstått mellan en alltmer
avnationaliserad politisk elit och folket, för vilket den nationella
kulturen och det nationella självbestämmandet förblir
viktigt. Vi lever i en brytningstid: de nationella känslorna pyr
under ytan. Frågan är bara i vilken riktning de kommer att
kanaliseras.
Elitens "antinationism" innebär att fältet lämnas
fritt för extrema krafter. De kontakter som nyligen tagits mellan ny
demokrati och högerextremistiska konservativa partiet är ett
tecken i tiden. Potentialen för ett "svenskt folkparti"
finns där. Det som än så länge saknas är en
karismatisk ledare som kan mobilisera en för närvarande hemlös,
nationalistisk opinion som inte vill ha mångkulturalism och som inte
vill se makten försvinna till Bryssel.
Det svenska politiska etablissemanget gör sitt bästa för
att mana fram en dansk, eller i värsta fall fransk, utveckling. Höger
och vänster predikar unisont att det svenska är överspelat.
Carl Bildt har vid upprepade tillfällen dödförklarat
nationalstaten. Nye integrationsministern Lars Engqvist har tillkännagivit
att integrationspolitikens mål är att förbereda svenska
folket för en annan, mångkulturell framtid.
Pierre Schori har dekreterat att människor måste acceptera
att Sverige numera är ett mångkulturellt samhälle. Enligt
Mona Sahlin är det en politisk uppgift att tydliggöra och öka
erkännandet av den mångkulturella realiteten hos hela
befolkningen. Och i den integrationspolitiska propositionen har regeringen
slagit fast att invandringen gjort den svenska historien irrelevant som
grund för den nationella identiteten.
Allt detta vittnar om en skrämmande okänslighet för
svenskhetens fortsatta betydelse för det stora folkflertalet. Främlingsfientlighet
bekämpas inte genom att de styrande beordrar kulturell kapitulation,
genom att just det som människor skräms av att Sverige
ska förändras så att man inte längre känner sig
hemma i sitt eget land välkomnas.
Och medborgarnas känsla av maktlöshet, som utgör en annan
grogrund för populistiska missnöjesrörelser, motarbetas
inte genom överstatliga elitprojekt som EMU.
I Europapolitiken underskattar inte minst EMU-ivrande moderater och
folkpartister och likasinnade socialdemokrater medborgarnas
behov av att känna sig delaktiga. Opinionsundersökningarna visar
att motståndet mot valutaunionen i hög grad beror på att
svenskarna inte vill att besluten ska fattas över huvudet på
dem.
Det är hög tid för den politiska eliten att ta nationen på
allvar, rehabilitera nationalismen, sluta predika mångkulturalism
och värna om suveräniteten. Man måste frigöra sig från
vanföreställningen att nationen blivit överspelad i en
global tid och att nationalism skulle vara liktydigt med rasism, främlingsfientlighet
och ondska i största allmänhet.
I rätta händer är tvärtom nationalismen en positiv
kraft. Det är genom en inkluderande nationalism som segregationen kan
motverkas. Utan en övergripande svensk identitet och samling kring en
uppsättning gemensamma symboler kommer dagens indelning i svenskar
och invandrare att permanentas.
Mångkulturalismen är inte bara destruktiv i den meningen att
den provocerar fram främlingsfientlighet; den är därtill i
grunden lika exkluderande som rasismen. Medan rasisterna säger att
invandrarna inte kan bli svenskar, säger mångkulturalisterna
att de inte ska bli det.
Vidare är nationalismen grunden till demokratin. Nationalstaten har
utgjort en arena för demokratin. En europeisering som drivs alltför
långt, som tar makten ifrån nationalstatens institutioner,
kommer därmed att gröpa ur demokratin.
Avsaknaden av ett gemensamt språk omöjliggör ett brett
folkligt deltagande i en europeisk beslutsprocess. Politik blir en fråga
för en liten elit. Att värna om det nationella är detsamma
som att värna om demokratin.
Slutligen är nationalismen social. Ansvarstagande förutsätter
en känsla av samhörighet. Vi gör uppoffringar för
andra med vilka vi känner oss förbundna genom historia, kultur
och ett gemensamt öde. Nationen är en motvikt mot egoism, inte
bara mot individernas egoism utan också mot den som tar sig uttryck
i organiserade särintressen.
I dag har inte minst moderaterna gjort globalismen till sitt credo. Men
en globalism som befriar individer och företag från alla
sammanhang hembygd, nation och därmed från allt
vad solidaritet heter, är till skillnad från nationalismen en
destruktiv kraft. En sund nationalkänsla, som håller ihop
medborgarna, är en förutsättning för ett fungerande
samhälle. Det är om de nationella känslorna utmanas alltför
mycket, på det sätt som sker i dagens Sverige, som faror hotar.
Det största ansvaret för att spärra vägen för
en svensk Le Pen eller Jörg Haider vilar på de två stora
partierna, socialdemokraterna och moderaterna. Det är bland dessa
partiers sympatisörer som en stor del av rekryteringsunderlaget för
en nationalpopulistisk rörelse finns.
Med sitt värde- och kulturkonservativa arv borde moderaterna ha
varit väl rustade för att ge uttryck för motståndet
mot mångkulturalismen. Partiet skulle kunna kanalisera detta motstånd
i demokratiskt konservativ riktning. Nu är risken för att denna
opinion i stället kommer att utvecklas i allt mer främlingsfientlig
riktning betydande.
Den folkliga konservatism som finns i de moderata leden har dessvärre
blockerats av partielitens teknokratiska högerliberalism. Det innebär
att moderaterna lever farligt; partiet är i praktiken försvarslöst
på sin högerflank. Den moderata partiledningen bör ta lärdom
av det öde som drabbat den franska eurohöger som oklokt nog
distanserat sig från de nationella värdena.
Socialdemokratin bör i gengäld ta lärdom av sin egen
historia och åter knyta an till Per Albin-linjen. Under Per Albin
Hanssons ledning gjorde arbetarrörelsen upp med internationalismens
fraser och återtog nationen och dess symboler från högern.
Mot militaristisk högernationalism ställdes en småfolksnationalism
förankrad i det svenska frihetsarvet. Det röda förenades
med det blågula, och man slog fast att den historiskt grundade samkänslan
hos svenska folket var den naturliga grunden för arbetarrörelsens
kamp.
Per Albin förstod laddningen i det nationella, och såg till
att muta in ett territorium som i resten av Europa besattes av nazister
och fascister. Det var en politik som räddade den svenska demokratin.
Göran Persson borde ta efter Per Albins exempel.
Det är i dag, i en tid av ständiga och genomgripande
ekonomiska och politiska förändringar, viktigare än någonsin
att värna om den svenska, politiska och kulturella identiteten. Det är
de politiker som inser detta och som inte låter de bruna
monopolisera det blågula som gör den viktigaste insatsen för
demokratin.
MAGNUS KARAVELI
DN DEBATT 28/3 1998
Jag har placerat min blogg i
Norrköping på
bloggkartan.se!