Varför försvann "Sverige Mot svenskfientlighet"? 2

• Hem
• Svenskfientlighet
• Slaskmedia
• Kontakt
  • Om
  • Advertise
  • Stort tack till…
  • Press

Svenskfientlighet

Svenskfientlighet kan delas upp i två kategorier: fientlighet mot svenskar på grund av att dessa är etniska svenskar, pratar svenska och har ett nordeuropeiskt utseende. Dels en aversion mot det svenska kulturarvet som man anser är underlägset andra kulturer. Ibland ifrågasätter man även om det överhuvudtaget finns ett specifikt svenskt kulturarv.

Varianter av svenskfientlighet
Aversionen mot etniska svenskar kan manifesteras i våld mot svenskar för att de är just etniska svenskar. Svenska ungdomar kan till exempel rånas på sina mobiltelefoner eller plånböcker, misshandlas eller mobbas i skolorna för att de är svenskar. Kvinnor kan våldtas med motiveringen att de är blonda och blåögda och att de förtjänar det. Svenskar kan bli utsatta för nedsättande tillmälen som till exempel; ”svenne”, ”svennehora”. Detta kallas även för rasism eller omvändrasism för att belysa vad det handlar om. Detta är dock något som få vågar beröra, och elever som utsätts för detta får inget skydd varken ifrån skolan eller från kommunen sin. Utan invandrarna ska skyddas in i det minsta, även om de är de som utsätter svenskar enbart för våldet. Politiker som Mona Sahlin beskrivs ofta som svenskfientliga då hon uttalar sig diskriminerande och grovt negativt om svensk kultur och om svenskar i allmänhet. Ett exempel på sådan svenskfientlighet är Sahlins citat där hon menar att om en invandrare och en svensk är lika kvalificerade för ett jobb så ska alltid invandraren få jobbet före svensken. Även Fredrik Reinfeldt uttalade sig svenskfientligt då han sade att ”ursvenskt är bara barbariet”. En svenskfientlig person ifrågasätter även det svenska kulturarvet och anser att det är underlägset andra kulturer; att svensk kultur är ”tråkig” och ”töntig”. Man anser att alla goda kulturella influenser har kommit utifrån, från andra länder. Att Sverige inte har någon ”riktig” kultur i jämförelse med andra. Man brukar även benämna det som kulturmasochism.
Den 22 oktober år 2010 anordnade SSU en konsert där den dömda mördaren Danilo Henriquez, Danjah, uppträder. Konserten möter inget motstånd från etablissemanget. ”Mordet var mycket grovt och bestialiskt – Wretström hittades med halsen avskuren och med flera knivhugg i ryggen. Förutom sin delaktighet i tortyrmordet av Wretström har Henriquez vid minst två tillfällen dömts för narkotikabrott”,

7-klövern Djurporr Expo Förövare Hyckleri Info Inte rasist men Kapad identitet Kortedala Kungsbacka LO Migrationsverket Offer SD Svenskfientlighet Vänsterextremister

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Varför försvann "Sverige Mot svenskfientlighet"? 1.

• Hem
• Svenskfientlighet
• Slaskmedia
• Kontakt
  • Om
  • Advertise
  • Stort tack till…
  • Press

Om

SverigeMotvenskfientlighet.se startades våren 2012 och är en ideell hemsida som agerar som kunskapsdatabas rörande svenskfientlighet och rasism mot vita i Sverige. På fritiden så bedriver jag forskning runt just svenskfientlighet och rasism mot vita i Sverige, och detta är resultatet. Hemsidan är inte kopplad till något parti överhuvudtaget, utan det är jag som privatperson som står bakom hemsidan helt och hållet. Den största anledningen till att hemsidan kom till är att jag under flera års tid fallit offer för svenskfientlighet och rasism från invandrare i min förra stad, och efter de senaste incidenterna i Sverige där vi har gruppvåldtäkten i Mariannelund, Ö-vik samt det grova rasistdådet mot Carl-Eric Cedvander i Kortedala så fick jag nog. Speciellt då media har en feghet att inte våga sprida sanningen, utan mörkar i det grövsta gärningsmännens utseende och etnicitet. Istället för att tala om sanningen, att det är rasistdåd och svenskfientlighet som ligger bakom dåden, så väljer etablerad massmedia att vinkla det till att det är så synd om dem och deras familjer.

Personuppgiftslagen (PUL) All redaktionell publicering på Sverige Mot svenskfientlighets webbplats sker med journalistiskt ändamål och med åberopande av SFS 1998:204 7 §.

7-klövern Djurporr Expo Förövare Hyckleri Info Inte rasist men Kapad identitet Kortedala Kungsbacka LO Migrationsverket Offer SD Svenskfientlighet Vänsterextremister
Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Belinda Olsson förvånar positivt

 Från Aftonbladet
Svenska journalister tycker det är jobbigt med islam

  

Fyra svenska muslimer bestämde sig för att ta bilen till Danmark och på grund av sin religiösa fanatiska övertygelse försöka halshugga ett antal journalister på Jyllands-Posten. Detta med anledning av några publicerade Mohammed-karikatyrer i tidningen.

Många hävdar nu att rapporteringen kring terrorrättegången i Danmark drunk­nat i bevakningen av Breivikrättegången. Det stämmer säkert. Å andra sidan, det är jobbigt med islam. Vi journalister är livrädda att trampa snett, kan ju bli rasister på kuppen. Det går snabbt att bli rasist i dag, det är bara en kulturtårta bort så att säga.
Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb som tecken på samma beröringsskräck. Företrädarna för de granskade moskéerna känner sig överkörda och anser sig utsatta för en klipp- och klistrakampanj i medierna och på andra sidan står kvinnor med erfarenhet av islam som hävdar att det inte alls handlar om enskilda rötägg utan ett strukturellt kvinnoförtryck.
Det ”svenska” samhället står tyst bredvid, lite som när ens unga kastar sand på en annan unge i sandlådan och man vägrar kolla dit för att man skäms över att man inte gör något.
Samtidigt sjunker förtroendet för min kår och jag tror delvis att det handlar om just det här. Människor upplever att vi sitter i våra elfenbenstorn, verklighetsfrånvända. Eller så talar vi om för folk vad de bör tycka. Eller raljerar över det vi avskyr, hur många gånger har vi till exempel inte fått raljanta beskrivningar av Breiviks utseende från Oslo nu?
Hans kotlettfrilla och plufsiga ansikte, varför är det relevant när vi rapporterar hem? Eller som när vi vill bestämma vilka som får uttala sig i tidningarnas kommentarsfält – vilka som håller ”god ton”. Vi förstår heller inte att grejen med anonymitet kan vara viktig för att folk ska våga diskutera. Vi förenklar för mycket, ’gilla olika’ ” hojtar vi glatt trots att vi själva är mest lika av alla. Vi betalar inget pris för något över huvud taget.
Det är ett nytt Sverige där ute, ett spännande Sverige men med stora motsättningar. Vi borde längta efter att skildra det landet rakt upp och ner. Men till fots! Inte på höga hästar.

Belinda Olsson

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Han vågar kritisera "arbetslinjen"

I Aftonbladet skriver Roland Paulsen: "Sverige har blivit ett arbetsfanatiskt land"

Med kravet på arbetstidsförkortning föddes den svenska arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet. Sedan dess har produktiviteten i Sverige mer än tjugodubblats  det som då krävde tjugo personer kan i dag en person producera. I ljuset av dessa produktivitetsvinster framstår dagens ändlösa timmar i grottekvarnen som vansinniga. Behovet av arbete har aldrig varit mindre än i dag. Men vad hör vi våra arbetarrepresentanter säga? De säger att vi måste arbeta mer. Och inte bara det - när LO-kongressen nyligen ägde rum var temaparollen: "Jag vill jobba!" Så fostras den lydiga arbetskraften. Ingen PR-byrå hade kunnat formulera ett sorgligare slagord.

Googla fram en bild på Stefan Löfven och fråga dig: ser jag en enda vision i den här mannens ansikte? Sök sedan på Wanja Lundby-Wedin. Var finns arbetskritiken? I Vänsterpartiet vars ledning nu motvilligt får försvara det krav på sex timmars arbetsdag som partikongressen tvingat på dem? Detta parti där den arbetsmarknadspolitiska talespersonen tycker att frågor om arbetets mening är flum?

Sverige är ett exceptionellt arbetsfanatiskt land. Få är de länder där den offentliga debatten om garanterad basinkomst lyst med sådan frånvaro. Få är de länder där begrepp som industrin, exporten, tillväxten och innovationerna upprepats till sådan meningslöshet i den helt och hållet överordnade tävlingen om att hålla god min medan munnen pladdrar på om att skapa jobb.
Ta idén om kunskapsekonomin. Mer än tio år efter att brittiska Labour hunnit formulera och överge idén om att kunskap ska rädda jobben, vill Löfven inrätta ett innovationsråd där han själv håller hov som statsminister. Vilka slags innovationer är han ute efter? De som bortrationaliserar industrijobb i tusental eller vad? Vem bryr sig? Innovation är ju ett vackert ord, det låter franskt och engelskt på en och samma gång.
Ta begreppet tillväxt. Ja, även detta år har vi haft tillväxt säger man, men problemet är att jobben släpar efter. Ibland hör vi även: tillväxt är bra, för tillväxt skapar jobb. Välkommen till upp- och nedvända världen! Här arbetar vi inte längre för att bli rika, här låter vi de rika bli rikare för att vi andra ska kunna arbeta mer.

Aldrig blir dock förljugenheten så stor som när partiledarna avlöser varandra i att lovsjunga lönearbetet för dess gemenskap, självrealisering och kreativitet. Trots att det skär i öronen lyssnar auditoriet lydigt vidare. Vi lever nämligen i en tid där det enda tänkbara alternativet till löneslaveri är ett liv i arbetslöshet. Så här lyder resonemanget: vi har med arbetslinjen som högsta princip konstruerat ett system där den som inte lönearbetar åläggs hårdare straff än en dömd våldtäktsman. Alltså blir arbetslöshet ingen trevlig affär. Alltså ska vi arbeta så mycket som möjligt.

Lägg märke till att det inte handlar om att dela på arbetet. Totalsumman av arbete måste öka, minsta antydan om generell arbetstidsförkortning döms nämligen ut som oseriöst. Lägg också märke till att det inte spelar någon större roll vad arbetet består i. Det kan rent av handla om att producera vapen till diktaturer vilket vi i Sverige blivit sällsynt duktiga på. Arbetslinjen ursäktar allt. Även mord.
Jag hör ofta vänstern skylla sitt misslyckande på anonyma storheter som globaliseringen och media, men när kampen för åtta timmars arbetsdag brann för över hundra år sedan hade vi inte ens allmän rösträtt i landet. Att som nu enbart parera borgerlighetens aggressioner duger inte. Vi har alla möjligheter till att reducera arbetstvånget, men har vi viljan?

Roland Paulsen

Suveränt!
Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

Bra om svensk nationalism

En artikel av Magnus Karaveli, ursprungligen på DN 1998, men som jag hittade HÄR. 
(och kanske finns den kvar här?)

En farlig klyfta har uppstått mellan Sveriges politiska elit och folket. Eliten predikar mångkulturalism och ivrar för överstatliga projekt som EMU, medan svenskheten fortfarande betyder mycket för det stora folkflertalet.
Nu måste politikerna ta nationen på allvar och rehabilitera nationalismen. Annars hotar faror: en karismatisk ledare kan mobilisera den hemlösa nationalistiska opinionen till en ny högerextrem rörelse.
Det skriver Magnus Karaveli, ledarskribent på Östgöta Correspondenten.

"Bejaka svensk nationalism"

Högerpopulismen är på frammarsch i Europa. Valet i Danmark nyligen blev en framgång för Dansk folkeparti. I regionvalen i Frankrike befäste högerextrema Nationella fronten sin ställning. På vissa platser gick partiet kraftigt framåt. I Norge har högerpopulistiska Framstegspartiet etablerat sig på en hög nivå.
I varierande grad appellerar alla dessa partier till mer eller mindre likartade stämningar. Och sådana stämningar finns också i Sverige.
Konventionellt brukar förklaringen till högerpopulistiska framgångar sökas i ekonomisk kris och arbetslöshet. Men någon sådan grund finns varken i Norge eller Danmark. I Frankrike är visserligen arbetslösheten hög, men den ekonomiska utvecklingen går samtidigt i positiv riktning och för övrigt vinner inte högerextremisterna röster i första hand från en utslagen arbetarklass utan framför allt från småborgerligheten.
Grogrunden för den nya högern är förvisso oro och frustration ­ men det handlar snarare om en oro för att den nationella identiteten ska gå förlorad i en tid då eliterna försvurit sig åt globalism och mångkulturalism, och frustration över att det politiska beslutsfattandet flyttas allt längre bort från medborgarna.
Typiskt är att Pia Kjærsgaard, ledaren för Dansk folkeparti, bygger sin agitation på försvaret av danskheten. Franska Nationella fronten i sin tur är uttalad motståndare till globalismen. Partiets budskap handlar i stor utsträckning om att resa en försvarsmur mot en kulturellt likriktande globalism ­ eller snarare amerikanism. Fronten framhåller behovet av rötter, förankring, och säger sig värna om medborgarnas beslutsrätt. Detta i opposition till ett politiskt etablissemang som bejakar en överstatlig utveckling i Europa.
Långt ifrån alla som röstar på högerextremisterna är själva högerextremister. Men de lämnas utan alternativ när de demokratiska partierna både till vänster och höger vänder det nationella ryggen. En liknande utveckling är fullt tänkbar också i Sverige. Oro och frustration finns även i det svenska folkdjupet.
Och på samma sätt som i Frankrike och flera andra europeiska länder har en farlig klyfta uppstått mellan en alltmer avnationaliserad politisk elit och folket, för vilket den nationella kulturen och det nationella självbestämmandet förblir viktigt. Vi lever i en brytningstid: de nationella känslorna pyr under ytan. Frågan är bara i vilken riktning de kommer att kanaliseras.
Elitens "antinationism" innebär att fältet lämnas fritt för extrema krafter. De kontakter som nyligen tagits mellan ny demokrati och högerextremistiska konservativa partiet är ett tecken i tiden. Potentialen för ett "svenskt folkparti" finns där. Det som än så länge saknas är en karismatisk ledare som kan mobilisera en för närvarande hemlös, nationalistisk opinion som inte vill ha mångkulturalism och som inte vill se makten försvinna till Bryssel.
Det svenska politiska etablissemanget gör sitt bästa för att mana fram en dansk, eller i värsta fall fransk, utveckling. Höger och vänster predikar unisont att det svenska är överspelat. Carl Bildt har vid upprepade tillfällen dödförklarat nationalstaten. Nye integrationsministern Lars Engqvist har tillkännagivit att integrationspolitikens mål är att förbereda svenska folket för en annan, mångkulturell framtid.
Pierre Schori har dekreterat att människor måste acceptera att Sverige numera är ett mångkulturellt samhälle. Enligt Mona Sahlin är det en politisk uppgift att tydliggöra och öka erkännandet av den mångkulturella realiteten hos hela befolkningen. Och i den integrationspolitiska propositionen har regeringen slagit fast att invandringen gjort den svenska historien irrelevant som grund för den nationella identiteten.
Allt detta vittnar om en skrämmande okänslighet för svenskhetens fortsatta betydelse för det stora folkflertalet. Främlingsfientlighet bekämpas inte genom att de styrande beordrar kulturell kapitulation, genom att just det som människor skräms av ­ att Sverige ska förändras så att man inte längre känner sig hemma i sitt eget land ­ välkomnas.
Och medborgarnas känsla av maktlöshet, som utgör en annan grogrund för populistiska missnöjesrörelser, motarbetas inte genom överstatliga elitprojekt som EMU.
I Europapolitiken underskattar inte minst EMU-ivrande moderater och folkpartister ­ och likasinnade socialdemokrater ­ medborgarnas behov av att känna sig delaktiga. Opinionsundersökningarna visar att motståndet mot valutaunionen i hög grad beror på att svenskarna inte vill att besluten ska fattas över huvudet på dem.
Det är hög tid för den politiska eliten att ta nationen på allvar, rehabilitera nationalismen, sluta predika mångkulturalism och värna om suveräniteten. Man måste frigöra sig från vanföreställningen att nationen blivit överspelad i en global tid och att nationalism skulle vara liktydigt med rasism, främlingsfientlighet och ondska i största allmänhet.
I rätta händer är tvärtom nationalismen en positiv kraft. Det är genom en inkluderande nationalism som segregationen kan motverkas. Utan en övergripande svensk identitet och samling kring en uppsättning gemensamma symboler kommer dagens indelning i svenskar och invandrare att permanentas.
Mångkulturalismen är inte bara destruktiv i den meningen att den provocerar fram främlingsfientlighet; den är därtill i grunden lika exkluderande som rasismen. Medan rasisterna säger att invandrarna inte kan bli svenskar, säger mångkulturalisterna att de inte ska bli det.
Vidare är nationalismen grunden till demokratin. Nationalstaten har utgjort en arena för demokratin. En europeisering som drivs alltför långt, som tar makten ifrån nationalstatens institutioner, kommer därmed att gröpa ur demokratin.
Avsaknaden av ett gemensamt språk omöjliggör ett brett folkligt deltagande i en europeisk beslutsprocess. Politik blir en fråga för en liten elit. Att värna om det nationella är detsamma som att värna om demokratin.
Slutligen är nationalismen social. Ansvarstagande förutsätter en känsla av samhörighet. Vi gör uppoffringar för andra med vilka vi känner oss förbundna genom historia, kultur och ett gemensamt öde. Nationen är en motvikt mot egoism, inte bara mot individernas egoism utan också mot den som tar sig uttryck i organiserade särintressen.
I dag har inte minst moderaterna gjort globalismen till sitt credo. Men en globalism som befriar individer och företag från alla sammanhang ­ hembygd, nation ­ och därmed från allt vad solidaritet heter, är till skillnad från nationalismen en destruktiv kraft. En sund nationalkänsla, som håller ihop medborgarna, är en förutsättning för ett fungerande samhälle. Det är om de nationella känslorna utmanas alltför mycket, på det sätt som sker i dagens Sverige, som faror hotar.
Det största ansvaret för att spärra vägen för en svensk Le Pen eller Jörg Haider vilar på de två stora partierna, socialdemokraterna och moderaterna. Det är bland dessa partiers sympatisörer som en stor del av rekryteringsunderlaget för en nationalpopulistisk rörelse finns.
Med sitt värde- och kulturkonservativa arv borde moderaterna ha varit väl rustade för att ge uttryck för motståndet mot mångkulturalismen. Partiet skulle kunna kanalisera detta motstånd i demokratiskt konservativ riktning. Nu är risken för att denna opinion i stället kommer att utvecklas i allt mer främlingsfientlig riktning betydande.
Den folkliga konservatism som finns i de moderata leden har dessvärre blockerats av partielitens teknokratiska högerliberalism. Det innebär att moderaterna lever farligt; partiet är i praktiken försvarslöst på sin högerflank. Den moderata partiledningen bör ta lärdom av det öde som drabbat den franska eurohöger som oklokt nog distanserat sig från de nationella värdena.
Socialdemokratin bör i gengäld ta lärdom av sin egen historia och åter knyta an till Per Albin-linjen. Under Per Albin Hanssons ledning gjorde arbetarrörelsen upp med internationalismens fraser och återtog nationen och dess symboler från högern. Mot militaristisk högernationalism ställdes en småfolksnationalism förankrad i det svenska frihetsarvet. Det röda förenades med det blågula, och man slog fast att den historiskt grundade samkänslan hos svenska folket var den naturliga grunden för arbetarrörelsens kamp.
Per Albin förstod laddningen i det nationella, och såg till att muta in ett territorium som i resten av Europa besattes av nazister och fascister. Det var en politik som räddade den svenska demokratin. Göran Persson borde ta efter Per Albins exempel.
Det är i dag, i en tid av ständiga och genomgripande ekonomiska och politiska förändringar, viktigare än någonsin att värna om den svenska, politiska och kulturella identiteten. Det är de politiker som inser detta och som inte låter de bruna monopolisera det blågula som gör den viktigaste insatsen för demokratin.
MAGNUS KARAVELI
DN DEBATT 28/3 1998
Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!

"The Project" for Israel and America

Innan detta också försvinner så kopierar jag det här.

THE MUSLIM BROTHERHOOD'S "PROJECT" FOR ISRAEL AND AMERICA

In 1982 the Muslim Brotherhood, which Islam expert Robert Spencer has called "the parent organization of Hamas and al Qaeda," adopted a strategic plan known as "The Global Project for Palestine" which laid the groundwork for a terrorist "secret apparatus" that eventually would culminate in the creation of Hamas in December 1987 and the unveiling of the Hamas charter in August 1988. A 14-page plan written in Arabic and dated December 1, 1982, the Project outlined a 12-point strategy to “establish an Islamic government on earth.” What makes the Project so different from the standard Islamist rhetoric (i.e., “Death of America! Death to Israel!” and “Establish the global caliphate!”), is that it represents a flexible, multi-phased, long-term approach to the “cultural invasion” of the West. Calling for the utilization of various tactics, ranging from immigration, infiltration, surveillance, propaganda, protest, deception, political legitimacy and terrorism, the Project has served since its drafting as the Muslim Brotherhood “master plan.” The following tactics and techniques are among the many recommendations made in the Project:   Networking and coordinating actions between likeminded Islamist organizations; Avoiding open alliances with known terrorist organizations and individuals to maintain the appearance of “moderation”; Infiltrating and taking over existing Muslim organizations to realign them towards the Muslim Brotherhood’s collective goals; Using deception to mask the intended goals of Islamist actions, as long as it does not conflict with Shari’a law; Avoiding social conflicts with Westerners locally, nationally or globally, that might damage the long-term ability to expand the Islamist powerbase in the West or provoke a backlash against Muslims; Establishing financial networks to fund the work of conversion of the West, including the support of full-time administrators and workers; Conducting surveillance, obtaining data, and establishing collection and data storage capabilities; Putting into place a watchdog system for monitoring Western media to warn Muslims of “international plots fomented against them”; Cultivating an Islamist intellectual community, including the establishment of think-tanks and advocacy groups, and publishing “academic” studies, to legitimize Islamist positions and to chronicle the history of Islamist movements; Developing a comprehensive 100-year plan to advance Islamist ideology throughout the world; Balancing international objectives with local flexibility; Building extensive social networks of schools, hospitals and charitable organizations dedicated to Islamist ideals so that contact with the movement for Muslims in the West is constant; Involving ideologically committed Muslims in democratically-elected institutions on all levels in the West, including government, NGOs, private organizations and labor unions; Instrumentally using existing Western institutions until they can be converted and put into service of Islam; Drafting Islamic constitutions, laws and policies for eventual implementation; Avoiding conflict within the Islamist movements on all levels, including the development of processes for conflict resolution; Instituting alliances with Western “progressive” organizations that share similar goals; Creating autonomous “security forces” to protect Muslims in the West; Inflaming violence and keeping Muslims living in the West “in a jihad frame of mind”; Supporting jihad movements across the Muslim world through preaching, propaganda, personnel, funding, and technical and operational support; Making the Palestinian cause a global wedge issue for Muslims; Adopting the total liberation of Palestine from Israel and the creation of an Islamic state as a keystone in the plan for global Islamic domination; Instigating a constant campaign to incite hatred by Muslims against Jews and rejecting any discussions of conciliation or coexistence with them; Actively creating jihad terror cells within Palestine; Linking the terrorist activities in Palestine with the global terror movement; and Collecting sufficient funds to indefinitely perpetuate and support jihad around the world. As an outgrowth of this Project, in May 1991 the Muslim Brotherhood issued to its ideological allies an explanatory memorandum on "the General Strategic Goal for the Group in North America." Explaining that the Brotherhood's mission was to establish "an effective and ... stable Islamic Movement" on the continent, this document outlined a "Civilization-Jihadist Process" for achieving that objective. It stated that Muslims "must understand that their work in America is a kind of grand Jihad in eliminating and destroying the Western civilization from within and 'sabotaging' its miserable house by their hands ... so that ... God's religion [Islam] is made victorious over all other religions." For a comprehensive explanation of this "General Strategic Goal" -- and to view profiles of each of the 29 likeminded organizations of "friends" identified by the Muslim Brotherhood in that document -- click here.

Jag har placerat min blogg i Norrköping på bloggkartan.se!